Många mangon, vägglös toalett och Mr Mao

Man är inte mer än en människa… den meningen fick representera känslan jag hade vid ankomsten till Chiang Rai i Norra Thailand en tidig torsdag förmiddag efter att natten innan avfärden från Sverige bara ha sovit två timmar och på planet från Stockholm till Bangkok någon minut längre tack vare att Thai Airways vänligt hade blockerat 3 säten för oss var då planet inte var fullt. Vi kunde lägga oss ner raklånga och samla kraft för det tuffa programmet som väntade på oss i Thailand och Laos den kommande veckan. Resesällskapet bestod av 8 damer i varierande åldrar och med olika bakgrund och som arbetar på resebyråer som säljer resor av olika slag.

Vår guide från Mood Travel i Vientiane var och mötte oss vid flygplatsen, visserligen vid fel utgång, men än dock, och de hade gjort ett fint välkomstplakat till oss. Vår guide hade väldigt långt thailändskt namn som slutade på …kai och som just på grund av längden på namnet, och för att man skulle få andetaget att räcka till vid namnets uttalande, fick han genast döpas om till Kai. Tur att det var ok för honom.

Vi började med att ändra programmet direkt och körde till en by som inte var med från början där flera olika folkstammar, bl a Lahu och Mon, bodde och som visades för allmänheten mot en avgift. Man kunde köpa hantverk som de tillverkade som bidrog till försörjningen av samhället. Damer med långa halsar ser man inte varje dag.

Efter ankomsten till Ban Kiew Karn-byn checkade vi in på Lanjia Lodge. Det fanns inget internet, telefon eller TV på lodgen så de första stegen för återinställandet av livet till det var före Internet gjorde ankomst och tog över det, kunde påbörjas. Lite stressigt för man fick ju börja tänka själv helt plötsligt och inte leta efter svar via Internet till alla livets gåtor – som nu till exempel på namnet på den insekten som lät som en cirkelsåg, vilket jag på allvar först trodde att det var fråga om. Enklast hade ju förstås varit att fråga personalen på lodgen, men det tänkte man ju inte på då… så svaret få man väl vänta till nästa gång man ska till Laos.

Efter lunchen gjorde vi besök i själva byn där lodgen låg. Hela byn var en enda nivåskillnad från början till slut…. 35 graders fuktig hetta, för lite sömn och möjligtvis lite misskött konditionsträning gjorde att svetten lackade och anteckning gjordes i min lilla svarta bok om att inte rekommendera utflykten för dem som har någon form av problem med att gå när det är backigt.

Vi besökte olika delar av byn och fick lära oss mera om dess innevånare, religion och deras vardagsliv. Så vackra kläder de bar med vackra broderier och knappt en droppe svett på pannan! Vi fick prova på att göra enkla batikmönster på bomullstyg. Det som såg enkelt ut var sannerligen inte så enkelt när man själv skulle göra det… För säkerhets skull köpte jag några vackra alster om det egna alstret inte skulle hålla måttet när det imorgon efter torkning skulle räckas över till konstnären i fråga.

De första mangon köptes på vägen från byn till lodgen och åts i väntan på middagen medan pappren för morgondagens visumformaliteter skulle fyllas i.

Efter middagen med lågmäld underhållning framförd av byborna var det dags att somna till tonerna av cirkelsågshoppetossorna ackompanjerade av en takfläkt.

Efter tidig frukost på lodgen kördes vi till Chiang Khong där vi skulle passera gränsen till Laos. 50 bath fick betalas först för att komma ut från Thailand. Sedan fick man användning for den medhavda bilden som skulle sättas fast på visumansökan som kostade 31 USD. Det gick tydligen ganska smidigt med gränspasseringen den här gången, si så där 45 min bara.

Kryssningen på Mekongfloden med start från Houay Xai -bryggan kunde starta. Det fläktade lite när båten körde framåt och man kunde ta en tupplur när det började kännas att man kommit in i lunken och det inte fanns så mycket mer än djungel bakom varje flodkrök att se på. Den klassiska förväxlingen med Switzerland och Sweden gjorde sig gällande då man hade skickat en fransktalande guide till oss, men det löste sig i och med att vi hade några bland oss som kunde franska och vår ordinarie guide kunde översätta från thai till engelska. Mycket kunnig guide fast där gav jag upp med att lära mig namnet. Den finska tungan hängde liksom inte med.

Värmen och stressen före resan tog ut sin rätt och man dåsade till både före och efter lunchen som serverades på båten lagad av personalen. En delad Beerlao slank ner också i studiesyfte.

Vi gjorde besök på Pak Ou byn. Vi skulle lämnat lite skolmaterial där som vi hade tagit med oss, men då skolorna hade lov som började dagen innan, skulle personalen på båten göra det när båten återvänder i trafik efter en månads avbrott under regnsäsongens början.

Båten puttrade vidare på eftermiddagen till Pakbeng där vi bodde på Luang Say Lodge. Bara en liten väska fick tas med till lodgen från båten och när vi kom till bryggan förstod vi att det inte var något att hålla på med för en natts skull och bära en stor och tung väska uppför en brant och lång trappa från flodbanken till lodgen. Knappt så man klarade sig upp själv i hettan och fukten.

Efter ankomsten blev det en liten biltur till byn och inspektion av Pakpeng Lodge och Duang Prasert Hotel som var ett packbacker hotell där du kunde få rum så billigt som för 60USD/natt. Fint hotell för att vara så billigt. Tror att detta hotell var det enda i sin kategori vi såg under hela resan. Väldigt mysigt ställe som vätter mot byns paradgata. Lodgerna tycks alltid vara vända mot Mekong med vidunderlig utsikt, speciellt på morgonen när solen går upp. Och så inhandlades det mango, två olika sorter tror jag och lite litchi-frukter som satt kvar i sina grenar som en naturlig förpackning.

Man somnade ovaggad efter en lång och intressant dag och en lång diskussion med de andra deltagarna efter middagen. Roligt att få lära sig mer om andra företags sätt att arbeta och olika saker som alla varit med om under åren inom resebranschen. Tycks som tiderna ändrats under årens lopp och alla har försökt anpassa sig efter de nya kraven som resenärerna ställer. Och så hann man också läsa igenom några inkommande mejl när man åter var inom räckhåll för Internet.

Kryssningen på Mekong floden fortsätter. På förmiddagen besökte vi Bor-modellbyn. Damerna i byn sålde handvävda sjalar och barnen armband. Männen var ute på fälten och arbetade. Regnperioden var på inkommande alla risfälten skulle göras i ordning innan. Efter stoppet serverades en härlig lunch innan det var dags att göra stop på Pak Ou byn vid mynningen av Nam Ou floden där vi besökte grottan med tusen Buddhor. Det blev en tropisk åskskur som började och startade så där plötsligt som de gör i tropikerna.

Vi anlände i Luang Prabang mitt i eftermiddagens rusningstrafik. Väldig rusning – typ två bilar som passerade i sakta mak… Dock fanns det bilar i staden, fina och dyra sådana, men de alla stod parkerade och man nästan undrade varför man skulle ha bil i en sådan här liten stad där allting ligger så nära och cykel skulle räckt för de längsta sträckorna.

Vi började, efter att ha blivit välkomnad av Mr Laurent från Mood Travel, en promenad i denna världsarvsstad. Det blev hotellinspektioner längs vägen bl annat Mekong Riverview Hotel och Zien Thong Palace Victoria. Det var vänligt av alla hotellen att bjuda på något att dricka för svettigt var bara förnamnet. Luang Prabang är väldigt lätt stad att röra sig i – ingen större trafik och inga backar att tala om – mer än den när man kliver upp från Mekong-floden till staden. Vi hann med att ta en titt på nattmarknaden som just höll på att öppnas och som vi ska återkomma till imorgon. Hann med att känna att det här är en bra marknad på så vis att ingen kommer och rycker i en och vill att man ska handla utan man får gå och titta i lugn och ro och köpa det man vill eller bara fönstershoppa om det känns bättre.

Några mangon inhandlades igen och även en smoothie med mango och passionsfrukt. Så himla gott!

Övernattning blev det på Luang Prabang View Hotel där vi gjorde en snabb inspektion också och blev bjudna på en fin middag med många rätter. Franskinspirerad laotisk mat. Helt okej. Hotellchefen hade också bjudit in personer som arbetar inom kommunen och som tog hand om turismfrågor.

Det fanns TV på rummet – oj vilken lyx! Men ingen ork att se på nyheterna ens.

Tiiiidig uppväckning för att hinna med till att ge allmosor till munkarna i form av att dela ut sticky rice till långa rader av passerande munkar i olika åldrar, de äldre först och de yngre sist. Alla hade de redan varit uppe länge och gjort sina morgonböner hörde jag Mr Laurent berätta. De skulle vidare till dagens sysslor och skolan, men skulle först få sin dagliga måltid av välvilliga människor som samlats längs gatorna där de gick. Religionen är så påtaglig här i Laos och även i de andra buddhistiska länder såsom Sri Lanka och Thailand. Den är en del i det dagliga livet och inte som för oss i västerländska samhällen. Till kyrkan går man på sin höjd om någon ska begravas eller i bästa fall även på juldagsmorgonen på julottan.

Vi fick en inköpslista och pengar av våra guider och vi skulle gå och handla något av det som stod med på listan. Varorna var poängsatta så det gällde att handla klokt så man skulle skaffa sig så många poäng som möjligt för sin summa. Det är inte varje dag man handlar apöronsvampar och rosa ägg(väldigt salta) eller bananblommor eller ens grisfötter som sedermera kom att ge vårt lag de saknade vinstpoängen. Man lärde sig en hel del om den laotiska matkulturen och människorna när man gick bland marknadsstånden och försökte göra sig förstådd på alla språk man kunde några ord på för långt ifrån alla kunde engelska eller franska. Hade varit kul om man hade haft tid att laga något av det man handlade.

Och så blev det några mangon som slant med i kassen och kokospannkakor.

Väskorna flyttades till hotellet där vi skulle övernatta: Satri House. Där fick vi några kokospannkakor också, färska från pannan medan vi lyssnade på hotelldirektörens berättelser om hotellets historia.  Vi fick var sin cykel och tog oss runt på den. Kändes lite ovant att cykla första gången på minst 10 år om inte mer… därtill var jag väldigt trött och såååå rädd att jag inte skulle upptäcka i tid om någon bil skulle svänga eller ett barn skulle springa ut på vägen. Behövde samtidigt hålla lite koll på de andra och också för hitta tillbaka till hotellet vilket ju inte är så säkert att jag skulle gjort jag dumt nog inte hade noterat adressen och då det hade varit en del hotellinspektioner så kanske att man blandade ihop namnen på dem också.

Vi besökte museum och sevärdheter, tempel och sånt, Vat Mai bl a. Så vackra byggnader! Många olika sorters buddha-statyer och Naga.

Det var under besöket på Burasari Heritage Hotel jag såg något som jag aldrig sett förut: Ett jättefint rum med ett badrum utan väggar! Jag har sett badrum med glasväggar mot rummet där sängen finns, antagligen för att man anser det fint att kunna njuta av utsikten från stora fönstret utåt när man badar i badkaret och det har funnits möjlighet att dra ner persienn om man vill vara privat. Här fanns det liksom varken vägg, glasruta eller persienn – bara en tjock gardin runt duschen för att man inte skulle blöta ned det fina trägolvet. Men vad skulle hända då om jag skulle bli riktigt dålig i magen… skulle maken behöva dels höra OCH se OCH lukta på det. Den här facebook-öppenheten som har tagit sig ända in på hotellen! Tack och lov hade de bara 4 sådana här rum med vägglösa toaletter. Undrar vad det är för typ av människor som vill bo på sådana rum. Inte jag i alla fall om jag måste dela det med någon.

Det blev en vegetarisk lunch. Vackraste rätterna under denna resa med ätbara blommor som dekoration. Hemgjord choklad med drakfrukt och mango som efterrätt. Väldigt lätt mat med bra glykemiskt index skulle jag tro.

Det var en familj i Luang Prabang som kom på att man kunde göra lätta, men ändå väldigt hållbara och även snygga kassar och väskor av betongsäckar som ingen ville ha och skulle brännas. Vi besökte denna familj i deras hem där tillverkningen pågick tillsammans med övrig klädsömnad. Det verkade som kassarna var ganska populära då de inte hade så många kvar och de hade ju förstås ännu färre kvar när vi lämnade deras hem… Såg att dessa kassar såldes även på nattmarknaden. Det var intressant att få komma hem till vanligt folk och se hur de hade det och inte bara se fina, moderna hotell.

Den kraftiga åskskuren hade tagit av en stor gren i ett träd på Elefantbyn som vi besökte. Elefanterna var dock inte där just då och allt var lite inplockat på grund av regnet. Vi fick i alla fall lära oss lite om elefanter och hur tillverkning av papper av elefantbajs går till och hur de arbetar i byn i största allmänhet med föräldralösa elefanter och deras återanpassning till deras naturliga miljö. De hade också några fina stugor i byn som man kunde hyra om man ville övernatta där.

Vi gjorde en inspektion av Luang Say Residence och fick en välbehövlig drickapaus. Det serverades många olika sorters drycker under inspektioner. Bael-dryck, citrongräs-dryck, hibiskus-te, örtdrycker… men inget kaffe eller vanligt te. Efter allt svettande var allt blött gott och dracks med välbehag.

Middagen var etnisk och något som har blivit väldigt tydligt de senaste dagarna är att om man inte skulle gilla citrongräs bör man välja ett annat land som sin semesterdestination eller lära sig att gilla läget…. Det finns nog ingen maträtt som inte innehåller citrongräs i någon form. Tvålen luktar citrongräs och luftfräscharoljan är av citrongräs. Det var just den sistnämnda anordningen med citrongräsolja som jag fick ställa utanför rummet för lukten började bli för påträngande. Citrongräs användes även som strå till drycken.

God laotisk frukost och man är på banan igen! Det blev många inspektioner även om några hotell plockades bort till förmån för att hinna se och uppleva mera av det som kan göras i Luang Prabang när man väl är här.

Inspektionen började med Satri House där vi övernattade. Upptäckte att alla simbassänger tenderar att se ut som vattnet var smutsigt, men det är faktiskt inte så utan det beror på färgen på kaklet under. Vissa såg ”rena” ut, men då hade de också ljusare färg på kaklet. Satri House hade mycket antikviteter och lång historia bakom sig. Maison Dalabua blev min absoluta favorit bland hotellen. Fin damm med vackra näckrosor, privat och litet. Hade inte så många stjärnor som man hade kunnat tro, men när det gäller popularitet bland gäster och priset och atmosfären var det en solklar femma. För övrigt finns det inga stora hotell i Luang Prabang, i genomsnitt bara kring 30 rum och bara ett hotell hade närmare 80 rum. Det är så det ska vara för det känns att man känner alla och det blir personligt. Konceptet passar inte alla visserligen, men själv skulle jag vilja bo så här.

Hotel De La Paix-Sofitel hanns med också innan vi fick se hur man tillverkar vackra sihlouette-bilder på handgjort papper. Det kan vara en rolig sysselsättning att erbjuda för resenärer. Passade på att handla lokalt producerat kaffe som presenter till kaffedrickande vänner på samma ställe.

Vi besökte ett ställe lite utanför staden där man höll i matlagningskurser och Ock Pop Tok vävcenter (Living Crafts Center) där kvinnorna väver de mest otroliga tyger. Vi fick lära oss om färgning av garn och att det också gick bra att komma hit och lära sig att väva om man hade några dagar på sig. Det fanns otroligt fina textilier till salu. Vi åt lunch på deras café. (Silk Road Café)

Nästa anhalt var Kuang Si Vattenfallsparken. Skolorna hade börjat sitt lov dagarna innan så det fanns många barnfamiljer som åt picknick i parken bredvid vattenfallen och barnen plaskade i det ljumma vattnet. Björnarna i parken (Asian Black Bears Rescue Center) tog det lugnt och sov allihopa i sina ställningar i förhållandevis stora inhägnader för att vara i Asien. Kan vara ett trevligt ställe att besöka för en barnfamilj, men må vara osagt om en vuxen får så mycket av det.

Kommunens projekt Living Land Community Enterprise lär ungdomar att bruka jord. Vi fick se en kortversion av risets väg från korn till tallrik. Det var dags att skynda sig till flygplatsen för att hinna med flyget till Vientiane.

Väl i Vientiane checkade vi in oss på Settha Palace där vi inte hann vara så många minuter när det var dags att åka iväg till Makpeth Restaurangen för middag. Restaurangen ger före detta gatubarn en möjlighet att lära sig ett yrke och få en möjlighet till att försörja sig. Viljan var god men blygheten tog ibland överhanden bland personalen, men med bra arbetsledning förlöpte middagen galant och alla var nöjda, såväl gäster som personalen och maten var mycket god.

Efter frukosten inspekterades Settha Palace. Trevligt litet hotel och mycket trevlig personal.

Vi hann besöka Sisaket med alla olika Buddhorna en för varje veckodag och så några till och Hor Pra Keo templet som var under reparation.

Lao Disabled Women’s Developement Center tog oss emot och den australiska volontärarbetaren ledde en av de studerande på centret att guida oss runt. För handikappade barn, speciellt kvinnor, är det inte alltid så självklart att få gå i skolan eller ens komma utanför huset. Behöver man dessutom hjälpmedel för att ta sig fram då är inte oddsen mot en. Här får de dels vanlig skolutbildning och dessutom möjlighet att lära sig sätt att försörja sig. Till salu fanns bl a väldigt vackra föremål gjorda av vanligt tidningspapper och kort gjorda av handgjort papper. En volontärarbetare från Japan höll just på att trimma in rullstolar för att skolans lag skulle kunna delta i en rullstolsdanstävling den kommande veckan. Vad kul de såg ut att ha både de som jobbade och de som gick i skolan!

Lunchen avnjöts på en båt (Laoderm Som Ngum). Maten lagas i land, men bärs sedan ut på båten och medan båten flyter fram på Mekong floden i tystnad så gott som några korta stunder då motorn fick sättas på för att inte fastna i växtligheten bredvid flodbankarna. Man hann på en timme gott äta en flerrätterslunch och sedan ta en tupplur på maten eller sätta på musiken och ha en stunds disco som några av båtarna tycktes föredra.

Efter den lilla tuppluren på båten var det dags att gå till marknaden i Vientiane. Hoppsan! Sortimentet var lite annorlunda än på Konsum hemma, kan man lugnt påstå… Rökta råttor hos en försäljare fick vi inte fota då de kanhända inte var något man ska skylta med. Med andra ord så var kanske inte riktigt allt tillåtet att sälja från myndigheternas sida, men om det finns efterfrågan så säljer man.

Vi hann med en rundvandring på Green Park Butique Hotel där jag vill minnas att några deltagare var tvungna att ta en språngfika i form av en kopp expresso på två sekunder för fart på hjärnan och kroppen och mota bort huvudvärken som berodde på koffeinbrist.

Efter allt det roliga i Vientiane var det dags att åka tillbaka till Settha Palace för en kort dusch på rummet vi hade fått behålla för att kunna byta om och göra oss färdiga för avfärd mot Stockholm senare på kvällen. Det blev världens åskskur lagom vi skulle åka iväg och äta en avskedsmåltid tillsammans med Mood Travel på ett ställe som vi såg i vanligt fall bjöd på magnifik utsikt mod Mekong-floden men som idag p g a vädret bjöd bara på stormvindar och regn. Vi flyttade oss in i lokalen och det som skulle vara bara lite öl och snacks visade sig vara massor med rätter, fingermat, som kom in i många variationer. Vårt bagage hade skickats till flygplatsen tillsammans med våra pass i förväg så det tog inte lång stund när vi redan satt på planet och lyfte iväg mot den något svalare Norden. Thai Airways hade sett till att vi fick återigen 3 säten att sova på mellan Bangkok och Stockholm. De timmarna av sömn behövdes verkligen efter en händelserik resa. Planet landade tidigt på morgonen och två timmar efter det var jag på jobbet redan och skickade iväg folk till olika delar av tellus. Snart också till Laos.

PS. Det var i badrummet på Satri House Hotel i Luang Prababang Mr Mao höll sin vakande näve över avförandet. Undrar vad man menade med det…

Resumé:

Allt som allt var Laos en mycket positiv överraskning för mig. Inte alls som Thailand eller Vietnam där det är mycket, mycket folk, utan tempot var inte så högt. Gatorna kändes säkra och det var inte så mycket turister, åtminstone nu så här just före regnperiodens början.

Hotellen hade en lite annorlunda stil och mycket naturmaterial och massivt trä hade använts så ingenting kändes plastigt. Modern laotisk stil och design hade använts i inredningen. Rummen såg väldigt stilfulla ut och anläggningarna togs väl om hand.

Människorna var genuint intresserade, men inte påträngande. Franska pratades mycket och engelskan var där också även om ännu inte i så förädlad form som i många andra länder med längre erfarenhet av turister.

Maten var god och hälsosam och man hade inte glömt växternas läkande kraft och utnyttjade dem även i förebyggande syfte i te-form. Frukt och grönsaker smakade så bra och all mat var fräsch och hälsosam.

Staten försöker skydda sina minoriteter och ge dem möjlighet att försörja sig på ett naturligt sätt som inte stör deras kultur och sedvänjor och man har sett till att de kommit åt hälsovården och barnen får gå i skolan. Det kändes bra att man fick stödja projekt som uppmuntrar även de svagare grupperna i samhället (såsom handikappade och gatubarn) att ta plats.

Resan var bra arrangerat i det stora hela förutom att det i början var ganska mycket betoning på hotellinspektioner och inte så mycket på vad man kan göra i landet. Detta ändrades dock i efterhand och många inspektioner togs bort och man koncentrerade sig på att gå och se på olika projekt och tempel och försökte få in en fot i laotiers dagliga liv. Det hade också varit bra att lämna, om inte mer så en timme, tid för återhämtning efter flyget och anpassningen till det varma och fuktiga vädret. Eller att man hade haft tid att byta om till lättare klädsel efter ankomsten. Man är ju inte mer än en människa och har sin begränsning på vad man mäktar med för att man ska ha någon behållning av det hela.